Bovallstrands historia i korthet

År 1594 skrev den norske biskopen i Oslo: ”Bouoldstrand er it fiskeleye liggendis inderste i Bondefiorden (Bottnafjorden) skier sig i nordoust derfra 8 eller 10 pilskud. (pilbågsskott)”. Ängsmarkerna sträckte sig kring bergen ner genom klåvorna till havsstranden, till den vik av fjorden som nu är torget.

De som slog sig ned här, tillfälligt
som under sillfiskeperioderna, eller mer stadigvarande, kallades strandsittare. Först under början av l600-talet kom termen att betyda permanent bosatta strandbor. En stor del av Bovallstrands befolkning kom från de närliggande gårdarna. Under sillfiskeperioderna kom folk även långväga ifrån för att tjäna pengar på sillen.

Kombinationen av småjordbruk och fiske präglade samhället ända till slutet av l800-talet, då bebyggelsen växte ut över ängs- och odlingsmarkerna. Dessa tillhörde gårdarna Fintorp och Klev, omnämnda redan på l300-talet, varför strandsittarna måste arrendera de områden de behövde, tills de fick friköpa tomter på l890-talet.

Öresundstullen, som kontrollerade sillfisket i Bohuslän vid denna tid, nämner i sina räkenskaper för år 1585 Bondefiord” som lastageplats. År 1594 var emellertid sillfiskeperioden slut.

År 1610 – är Bovallstrand en mycket liten plats endast två skattebetalare omtalas. Ett halvsekel senare har samhället vuxit till 11 strandsittare, beräknad folkmängd är 59 personer. Bohusläns största sillfiskeperiod inföll åren 1747 – 1808. Av de bofasta strandsittarna får vi en glimt i en förteckning år 1782 över ”sillförare och uppköpare”, varav 6 från Bovall. 1787 är 41 personer registrerade, 1840 omkring 60 personer. År 1870 är folkmängden190 personer.

Bovallstrand fick ångbåtsstation år 1878 eftersom det gick en häradsväg till Bovall. Den omtalas redan 1787 som en körbar väg från Tossene till Bovall.

När storsillen gick till havs vid sekelskiftet blev det ekonomiskt besvärligt för många. Vid den tiden hade emellertid efterfrågan på natursten stigit i Europa. Inhemska och utländska företag började exploatera dessa naturresurser även i Bovallstrand som hade granit av hög kvalitet. Det blev arbete för både fiskare och utsocknes, som flyttade till platsen.

Med häradsväg, reguljär ångbåtstrafik, poststation, telefon och 1921 ny landsväg till Dingle med omnibusstrafik hade Bovall många förutsättningar som badort.

Redan 1896 var framsynta invånare inne på att bilda ett badbolag för att uppföra badhus och verka för badgäströrelsen. 1908 och 1909 bildades AB Bovallstrands badinrättning.
”Närmaste järnvägsstation är Dingle, 27 km god och jemn väg, cirka tre timmar med skjuts … ”
Vid en tid då kallbad var mycket ovanligt och då alla badorter med självaktning skulle ha en societetssalong, upplyste man, att havsvattnets salthalt var 3,25 % och fastslog: ”Intet societetstvång, vilket många har lovordat”.
Tångbad och gyttjebad erbjöds också. År 1911 anställdes i Bovall en badläkare och en massör. Två år senare byggdes ett nytt varmbadhus och det gamla blev enbart badhotell.

Den äldsta kända bebyggelsen utgjordes av ryggåsstugor. Ryggåsstugorna var mycket enkla. På Källebacken, den del av Gräsnäs,
som ligger mellan Dinglevägen och Bottnafjorden, bodde 1820 till sin död 1836 en avskedad soldat, vid namn Petter Storm, i en liten stuga, vars fjärde vägg utgjordes av berget.
Husen impregnerades med silltran, särskilt på den mest utsatta sidan. På l800-talet började man blanda rödfärg i tranen, fönster och knutar målades senare vita.

Texten är saxad ur Hembygdsföreningens bok: Bovallstrand ett kustsamhälle i ord och bild.