Bovallstrands historia i korthet

År 1594 skrev den norske biskopen i Oslo: ”Bouoldstrand er it fiskeleye liggendis inderste i Bondefiorden (Bottnafjorden) skier sig i nordoust derfra 8 eller 10 pilskud. (pilbågsskott)”. Ängsmarkerna sträckte sig kring bergen ner genom klåvorna till havsstranden, till den vik av fjorden som nu är torget.

De som slog sig ned här, tillfälligt
som under sillfiskeperioderna, eller mer stadigvarande, kallades strandsittare. Först under början av l600-talet kom termen att betyda permanent bosatta strandbor. En stor del av Bovallstrands befolkning kom från de närliggande gårdarna. Under sillfiskeperioderna kom folk även långväga ifrån för att tjäna pengar på sillen.

Kombinationen av småjordbruk och fiske präglade samhället ända till slutet av l800-talet, då bebyggelsen växte ut över ängs- och odlingsmarkerna. Dessa tillhörde gårdarna Fintorp och Klev, omnämnda redan på l300-talet, varför strandsittarna måste arrendera de områden de behövde, tills de fick friköpa tomter på l890-talet.

Öresundstullen, som kontrollerade sillfisket i Bohuslän vid denna tid, nämner i sina räkenskaper för år 1585 Bondefiord” som lastageplats. År 1594 var emellertid sillfiskeperioden slut.

År 1610 – är Bovallstrand en mycket liten plats endast två skattebetalare omtalas. Ett halvsekel senare har samhället vuxit till 11 strandsittare, beräknad folkmängd är 59 personer. Bohusläns största sillfiskeperiod inföll åren 1747 – 1808. Av de bofasta strandsittarna får vi en glimt i en förteckning år 1782 över ”sillförare och uppköpare”, varav 6 från Bovall. 1787 är 41 personer registrerade, 1840 omkring 60 personer. År 1870 är folkmängden190 personer.

Bovallstrand fick ångbåtsstation år 1878 eftersom det gick en häradsväg till Bovall. Den omtalas redan 1787 som en körbar väg från Tossene till Bovall.

När storsillen gick till havs vid sekelskiftet blev det ekonomiskt besvärligt för många. Vid den tiden hade emellertid efterfrågan på natursten stigit i Europa. Inhemska och utländska företag började exploatera dessa naturresurser även i Bovallstrand som hade granit av hög kvalitet. Det blev arbete för både fiskare och utsocknes, som flyttade till platsen.

Med häradsväg, reguljär ångbåtstrafik, poststation, telefon och 1921 ny landsväg till Dingle med omnibusstrafik hade Bovall många förutsättningar som badort.

Redan 1896 var framsynta invånare inne på att bilda ett badbolag för att uppföra badhus och verka för badgäströrelsen. 1908 och 1909 bildades AB Bovallstrands badinrättning.
”Närmaste järnvägsstation är Dingle, 27 km god och jemn väg, cirka tre timmar med skjuts … ”
Vid en tid då kallbad var mycket ovanligt och då alla badorter med självaktning skulle ha en societetssalong, upplyste man, att havsvattnets salthalt var 3,25 % och fastslog: ”Intet societetstvång, vilket många har lovordat”.
Tångbad och gyttjebad erbjöds också. År 1911 anställdes i Bovall en badläkare och en massör. Två år senare byggdes ett nytt varmbadhus och det gamla blev enbart badhotell.

Den äldsta kända bebyggelsen utgjordes av ryggåsstugor. Ryggåsstugorna var mycket enkla. På Källebacken, den del av Gräsnäs,
som ligger mellan Dinglevägen och Bottnafjorden, bodde 1820 till sin död 1836 en avskedad soldat, vid namn Petter Storm, i en liten stuga, vars fjärde vägg utgjordes av berget.
Husen impregnerades med silltran, särskilt på den mest utsatta sidan. På l800-talet började man blanda rödfärg i tranen, fönster och knutar målades senare vita.

Texten är saxad ur Hembygdsföreningens bok: Bovallstrand ett kustsamhälle i ord och bild

🇬🇧 Bovallstrand's history in brief

In 1594, the Norwegian bishop wrote in Oslo: "Bouoldstrand is the innermost part of the fishing village in Bondefiorden (Bottnafjorden). The meadows stretched around the mountains down through the cliffs to the sea shore, to the bay of the fjord that is now the square.

Those who settled here, temporarily
which during the herring fishing periods, or more permanently, were called beach sitters. It was not until the beginning of the 16th century that the term came to mean permanently resident beach dwellers. A large part of Bovallstrand's population came from the nearby farms. During the herring fishing season, people also came from far and wide to make money on herring.

The combination of small-scale farming and fishing characterized the society until the end of the 1800s, when the buildings grew out over the meadows and arable land. These belonged to the farms Fintorp and Klev, mentioned as early as the 13th century, which is why the beach sitters had to lease the areas they needed until they were allowed to buy plots in the 1890s.

The Öresund customs, which controlled the herring fishery in Bohuslän at this time, mentions in its accounts for the year 1585 Bondefiord "as a loading place. In 1594, however, the herring fishing period was over.

In 1610 - Bovallstrand is a very small place only two taxpayers are mentioned. Half a century later, the community has grown to 11 beach sitters, the estimated population is 59 people. Bohuslän's largest herring fishing period occurred in the years 1747 - 1808. Of the resident beach sitters, we get a glimpse of a list in 1782 of "herring drivers and buyers", of which 6 from Bovall. In 1787, 41 people were registered, in 1840 about 60 people. In 1870, the population is 190 people.

Bovallstrand got a steamboat station in 1878 because there was a district road to Bovall. It is already mentioned in 1787 as a drivable road from Tossene to Bovall.

When the herring went to sea at the turn of the century, it became financially difficult for many. By that time, however, the demand for natural stone had risen in Europe. Domestic and foreign companies also began to exploit these natural resources in Bovallstrand, which had high-quality granite. There was work for both fishermen and outcasts, who moved to the place.

With a district road, regular steamboat traffic, post office, telephone and in 1921 a new country road to Dingle with omnibus traffic, Bovall had many conditions as a seaside resort.

As early as 1896, far-sighted residents were involved in forming a bathing company to build bathhouses and work for the bathers' movement. In 1908 and 1909, AB Bovallstrand's bathing establishment was formed.
"The nearest train station is Dingle, 27 km good and smooth road, about three hours by shuttle…"

At a time when cold baths were very unusual and when all seaside resorts with self-respect would have a society salon, it was stated that the seawater salinity was 3.25% and stated: "No society compulsion, which many have praised".
Seaweed baths and mud baths were also offered. In 1911, a bath doctor and a masseur were employed in Bovall. Two years later, a new hot bath house was built and the old one became a spa hotel only.

The oldest known buildings consisted of goose huts. The goose huts were very simple. On Källebacken, the part of Gräsnäs,
which lies between Dinglevägen and Bottnafjorden, lived in 1820 until his death in 1836, a dismissed soldier, named Petter Storm, in a small cottage, whose fourth wall was the mountain.
The houses were impregnated with herring, especially on the most exposed side. In the 1800s, people started mixing red paint in the crane, windows and knots were later painted white.


The text is cut from Hembygdsföreningen's book: Bovallstrand a coastal community in words and pictures
🇩🇪 Die Geschichte von Bovallstrand in Kürze

1594 schrieb der norwegische Bischof in Oslo: „Bouoldstrand ist der innerste Teil des Fischerdorfes in Bondefiorden (Bottnafjorden). Die Wiesen erstreckten sich um die Berge hinunter durch die Klippen bis zum Meeresufer, bis zur Bucht des heutigen Fjords das Quadrat.

Diejenigen, die sich vorübergehend hier niedergelassen haben
die während der Heringsfischerei oder dauerhafter als Strandsitter bezeichnet wurden. Erst zu Beginn des 16. Jahrhunderts bezeichnete der Begriff dauerhaft ansässige Strandbewohner. Ein großer Teil der Bevölkerung von Bovallstrand stammte von den umliegenden Bauernhöfen. Während der Heringsfangsaison kamen auch Menschen von nah und fern, um mit Hering Geld zu verdienen.

Die Kombination aus Kleinbauern und Fischerei prägte die Gesellschaft bis Ende des 19. Jahrhunderts, als die Gebäude über die Wiesen und Ackerflächen wuchsen. Diese gehörten den bereits im 13. Jahrhundert erwähnten Höfen Fintorp und Klev, weshalb die Strandsitter die benötigten Flächen pachten mussten, bis sie in den 1890er Jahren Grundstücke kaufen durften.

Der Öresundzoll, der zu dieser Zeit die Heringsfischerei in Bohuslän kontrollierte, erwähnt in seinen Büchern für das Jahr 1585 Bondefjord „als Verladeort. 1594 war die Zeit der Heringsfischerei jedoch vorbei.

Im Jahr 1610 - Bovallstrand ist ein sehr kleiner Ort, werden nur zwei Steuerzahler erwähnt. Ein halbes Jahrhundert später ist die Gemeinde auf 11 Strandsitter angewachsen, die geschätzte Bevölkerung beträgt 59 Personen. Bohusläns größte Heringsfangzeit fand in den Jahren 1747 - 1808 statt. Von den ansässigen Strandsittern erhalten wir einen Einblick in eine Liste von 1782 von "Heringtreibern und -käufern", von denen 6 aus Bovall stammen. 1787 waren 41 Personen registriert, 1840 etwa 60 Personen. Im Jahr 1870 beträgt die Bevölkerung 190 Personen.

Bovallstrand bekam 1878 eine Dampfschiffstation, weil es eine Kreisstraße nach Bovall gab. Sie wird bereits 1787 als befahrbare Straße von Tossene nach Bovall erwähnt.

Als der Hering um die Jahrhundertwende in See stach, wurde es für viele finanziell schwierig. Zu diesem Zeitpunkt war jedoch die Nachfrage nach Naturstein in Europa gestiegen. In- und ausländische Unternehmen begannen auch, diese natürlichen Ressourcen in Bovallstrand zu nutzen, die über hochwertigen Granit verfügten. Es gab Arbeit sowohl für Fischer als auch für Ausgestoßene, die an den Ort zogen.

Mit einer Kreisstraße, regelmäßigem Dampfschiffverkehr, Post, Telefon und 1921 einer neuen Landstraße nach Dingle mit Omnibusverkehr hatte Bovall viele Voraussetzungen als Seebad.

Bereits 1896 beteiligten sich weitsichtige Anwohner an der Gründung einer Badegesellschaft, um Badehäuser zu bauen und für die Baderbewegung zu arbeiten. 1908 und 1909 wurde die Badeanstalt von AB Bovallstrand gegründet.
"Der nächste Bahnhof ist Dingle, 27 km gute und glatte Straße, etwa drei Stunden mit dem Shuttle ..."

Zu einer Zeit, als kalte Bäder sehr unüblich waren und alle Seebäder mit Selbstachtung einen Gesellschaftssalon hätten, wurde der Salzgehalt des Meerwassers mit 3,25 % angegeben und festgestellt: „Kein Gesellschaftszwang, was viele gelobt haben“.
Algenbäder und Schlammbäder wurden ebenfalls angeboten. 1911 wurden in Bovall ein Badearzt und ein Masseur angestellt. Zwei Jahre später wurde ein neues Thermalbad gebaut und das alte nur noch als Kurhotel genutzt.

Die ältesten bekannten Gebäude bestanden aus Gänsehütten. Die Gänsehütten waren sehr einfach. Auf Källebacken, dem Teil von Gräsnäs,
das zwischen Dinglevägen und Bottnafjorden liegt, lebte von 1820 bis zu seinem Tod 1836 ein entlassener Soldat namens Petter Storm in einer kleinen Hütte, deren vierte Wand der Berg war.
Die Häuser waren mit Hering imprägniert, besonders auf der exponiertesten Seite. Im 19. Jahrhundert fingen die Menschen an, rote Farbe im Kran zu mischen, Fenster und Äste wurden später weiß gestrichen.


Der Text ist aus dem Buch von Hembygdsföreningen: Bovallstrand eine Küstengemeinde in Wort und Bild